Erik Skoglund om vad återhämtning betytt för honom

Erik Skoglund, 30, började boxas redan som 11-åring. När han var 18 år gammal hade han vunnit såväl svenska som nordiska mästerskap och tillskrevs sedermera epitetet proffsboxare. Som 26-åring tvingades han till time out från boxningen, ja hela livet, till följd av en otäck hjärnblödning. Det här är hans berättelse om vad återhämtning inneburit för honom.

Den 8 december 2018 drabbades Erik Skoglund av en hjärnblödning. Han opererades omgående och försattes därefter i medicinsk koma, ur vilken han väcktes drygt två veckor senare. Från att ha hårdtränat på daglig basis behövde han nu lära sig allting på nytt. Inte bara i träningsväg utan i livet överlag. Gå, stå, prata, vara.

Hur skulle du definiera ordet återhämtning?

-Återhämtning är så brett. För mig är det mentalt, fysiskt och idrottsligt. Det kan var allt från att man återhämtar sig från en skada till att man återhämtar sig från att förebygga en skada till att man bara behöver ett mentalt break. Alla delar är viktiga. Återhämtar man sig inte mentalt bryter man ihop och återhämtar man sig inte fysiskt går man sönder.

Vilken del av återhämtningen skulle du säga är viktigast?

-Den mentala återhämtningen är den viktigaste för mig. Visst, får man aldrig någonsin vila kroppen går den sönder men den tål ändå väldigt mycket. Den mentala biten kan också tåla väldigt mycket men det är påfrestande på ett annat sätt. Om man stretchar den för långt under för lång tid bryter man ihop och då är vägen tillbaka tuff.

Vad innebar återhämtning för dig innan olyckan?

-Återhämtning har alltid varit väldigt viktigt för mig. Däremot har jag inte alltid lyssnat på kroppen. Jag har inte alltid haft eller tagit mig tid för återhämtning eftersom jag hela tiden har haft ett nytt träningspass inplanerat. Jag tycker inte om att gå ifrån planen. Har jag gjort en plan som innebär 12 träningspass i veckan har inte jag varit jätteduktig på att tänka ”ja men i dag känner jag mig rätt silten så jag gör det här istället” utan jag har kört på enligt planen. Om det däremot har stått återhämtning i planen har jag haft lättare att förhålla mig till det.

-Innebörden av återhämtning har alltid varit beroende av var i min träningsfas jag varit. Inför exempelvis en match brukade jag ta en långpromenad eller sätta mig på cykeln och trampa bara för att förbränna. Jag körde även mycket rörlighetsträning och stretch och försökte koppla ihop det med ett varmt bad eller en massage så att hela kroppen fick möjlighet att återhämta sig.

-Mentalt har jag tagit hjälp av allt från avslappningsövningar och meditation till att faktiskt prata med någon. Det är ett plan jag känner att jag utvecklats mer på sedan olyckan. Det är ingen hemlighet att min dröm och plan är att jag ska lyckas återhämta mig till inte bara 100 utan 110 procent. Jag vill kunna komma tillbaka och boxas men jag förstår att förutsättningarna har förändrats för mig och att jag därmed kommer att behöva mer vila. Att jag kommer att behöva träna smartare. Att jag aldrig kommer att kunna sparras lika hårt och intensivt som jag gjorde förut. Man får hitta metoder. Låsningar, lösningar.

Apropå det: vad har återhämtning inneburit för dig efter olyckan?

-Precis efter olyckan var återhämtningen två veckors intensiv sömn i form av koma men sedan dess har det varit mycket annat. Jag har en annan respekt för återhämtning i dag. Det är mycket lättare för mig att acceptera det. Jag vill intala mig att jag med åldern har blivit mer mogen och förstår saker bättre överlag, som vad återhämtning kan ge till exempel, men jag har också insikt i att just jag behöver mer återhämtning än andra och framför allt mer än vad jag själv behövde förut.

Vikten av elitidrottsmentalitet

Till en början var det tveksamt huruvida Erik skulle klara sig eller inte. Således var sträckan mot en vanlig vardag lång. I alla fall enligt läkarna. ”Vi har en person som lämnat avdelningen snabbt” ska de ha sagt och syftat på en som kördes ut i rullstol efter tre månader. Erik hoppade ut på kryckor efter två veckor. Därmed inte sagt att han var återställd efter den tiden.

Har du fått några bakslag?

-Ja, framför allt i tidigt skede. När jag umgicks med vänner kunde jag plötsligt ta slut helt och hållet. När jag skulle resa mig upp och gå därifrån var det nästan så att jag ramlade omkull och då fick de jag umgåtts med rycka in och leda mig till dit jag skulle. Jag kan än i dag bli hjärntrött om jag har för mycket runtomkring mig men jag har blivit mycket bättre på att hantera och förebygga det. I början kom det dessutom mycket fortare och mycket mer oförutsägbart. Nu har jag lärt känna mig själv, mitt nya jag, på ett sätt som gör att jag kan känna när det börjar bli för mycket, innan det går för långt.

Återhämtningen är högst individuell och ingen är den andre lik. Ändå är återhämtning viktigt för gemene man, särskilt viktigt efter en olycka som den nämnd ovan.

-Jag försöker att leva som jag lär men sedan tror jag att jag kanske skulle förespråka ännu mer återhämtning om jag pratade med någon annan. Framför allt om jag pratade med någon annan i min situation. Om jag skulle guida någon som varit med om samma sak skulle jag nog vara lite hårdare vad gäller vila. Samtidigt vill jag inte ta bort elitidrottsmentaliteten jag besitter eftersom det är den som har tagit mig från att vara en koma-patient till den jag är i dag. Jag har haft väldigt stor nytta av den.

Intensiv återhämtning

Elitidrottsmentalitet är inte något att enbart applicera på ens förmåga att prestera, den sätter även ens disciplin på prov. En boxningsmatch kräver ordentligt med förberedelse men också intensiv återhämtning. För många är det senare nämnda också det svåraste. Många boxare går på lång diet och pendlar 10-15 kilo upp och ned i vikt. Tyvärr är allt för många ute i sista stund med att komma i rätt vikt och tvingas därför hetsbanta eller pressa sig ohälsosamt mycket på alldeles för kort tid.

-Jag vet att efter invägning och match tänker många att ”nu är det fritt fram att äta vad jag vill” men det är det inte. Man måste ju äta bra för att kunna fortsätta prestera. Om man har varit på diet länge, för mig innebar det 10 månader den senaste gången, och vägt allt på guldvåg är det klart att man direkt efter det inte bara kan stoppa i sig massa skit. Kroppen kommer inte att återhämta sig och det är ju det den tiden egentligen handlar om.

Har du gjort det misstaget?

-Ja, det har jag. Delvis. Det infinner sig en sorts besvikelse när en match är över och att bara börja om med diet och träning och allt gör att det uppstår en viss bitterhet. Då är det lätt att det skenar iväg i något slags tröstäta-mönster. Även när en match har gått bra och man vill fira är det lätt hänt att det skenar iväg efter en så pass lång tid på diet.

-Jag har definitivt haft en osund relation till mat, till viss del kanske jag fortfarande har det, men jag försöker att få bukt med det. Jag tror att min stora styrka i det hela är att jag är medveten om det, att jag inte förnekar det. Generellt sett tror jag att många boxare är lite ”ätstörda”.

-Jag har faktiskt en story på ämnet! Efter olyckan rasade jag från 87 kilo vältränad till 72 kilo skinn och ben. När jag såg det slutade jag väga mig och tänkte att ”nu måste jag äta för att gå upp de förlorade kilona”. Jag som varit van vid att träna två gånger om dagen och ha den sortens förbränning fick mig en chock när det från ingenstans såg annorlunda ut. Jag tränade visserligen två gånger om dagen men det var rehabträning i form av att lära sig gå med hjälp av en barr och liggande knipövningar för magmuskulaturen. Det var inte alls samma intensitet. När träningen sedan sakta övergick från rehabträning till uppbyggnadsträning stod styrka på programmet och jag skulle testa att göra några chins. ”Jag börjar enkelt, 12 x 3 blir bra” tänkte jag. Hoppade upp i räcket, optimistisk, men det var knappt att jag orkade slita mig upp till en repetition. ”Vad fan är det som har hänt?” tänkte jag och gick och vägde mig. Då visade vågen 97 kilo. Där och då gick det upp för mig hur viktigt det är att tänka på vad man faktiskt stoppar i sig.

Två tips om återhämtning

Vilka råd kring återhämtning skulle du ge gemene man?

• Lyssna på kroppen men inte för mycket. Gemene man kan ha en tendens att gnälla lite och det ska man inte ta hänsyn till. Man måste lära sig att skilja på när kroppen säger ifrån för att den är lat och när kroppen säger ifrån för att det finns en skaderisk. Där har jag aldrig varit särskilt bra. Jag har alltid trott att kroppen är lat snarare än att det finns en skaderisk och tänkt att ”om jag bara biter ihop lite till så går det”. Där gäller det att hitta balans. Den är dock väldigt svår att predika om eftersom den är så individuell. Skulle någon med samma mentalitet som jag höra på det här skulle den personen förmodligen bara få vatten på sin kvarn och tänka att ”nu måste jag köra ännu hårdare” medan någon som är motsatsen till det skulle tänka att ”han känner inte till mina problem, de är oändliga”. Det kanske de är men de sitter förmodligen inte i kroppen.
• Träna smart. Det tror jag att alla behöver lära sig. Välj med omsorg vilka övningar du gör och under vilken period. Jag tränar alltid i cykler, som många elitidrottare gör. Då gäller det att acceptera att träningen inte alltid ser likadan ut och att formen inte alltid ser likadan ut. Det ska den inte göra heller. Försöker man att vara i toppform jämt kommer man att vara medioker jämt, så är det bara.

”Det räcker med att man är förkyld så förlorar man sin kondition. Har man då haft en treårig förkylning i hjärnan så är det klart att det tar sin tid att komma tillbaka.”

Hur återhämtar du dig i dagsläget?

-Det finns två olika skeden och de beror på var jag tar slut någonstans. Är det kroppen som är färdig eller är det huvudet? Gäller det kroppen är återhämtningen ganska snarlik den som var förut. Jag försöker att inte vara för stillasittande. Aktiv vila i form av promenader, stretch och rörlighet är vad som fungerar bäst för mig. En Flowgun är ett väldigt bra hjälpmedel.

-Den mentala biten skulle jag säger är svårare. För mig handlar det väldigt mycket om att inte stressa upp mig. Jag har märkt att stress har en mycket negativ inverkan på mig. Det är först när jag är stressad som både jag och min omgivning märker av olyckan. Jag glömmer saker, tappar bort mig när jag pratar osv. Då är det tydligt att jag måste vila. Då lägger jag mig ned och andas, lyssnar på lugn musik eller meditation. De gånger jag lyckas ta till mig det jag lyssnar på känner jag mig som en ny människa efteråt. Dock kan det vara svårt att komma till ro när man är stressad, så ibland tar det mig tre, fyra lyssningar på samma avsnitt innan jag känner att jag är klar.

Man kan faktiskt dö när som helst

Du säger att du ska tillbaka till 110 procent. Vilken procent skulle du säga att du ligger på i dag?

-Det är så svårt att mäta eftersom boxning är så brett. Det finns områden där jag redan är 110 procent, till exempel grundstyrka. Sedan finns det områden där jag inte ens är halvvägs. Dagsformen är också väldigt avgörande. Den största delen jag måste komma tillbaka till och förbättra är motorik och tajming. Där tror jag faktiskt att en Flowtank skulle kunna hjälpa mig.

-Sedan behöver jag få bort ringrosten. Det har inte bara med min olycka att göra utan med vad som helst som gör att man är borta från sin sport. Det räcker med att man är förkyld så förlorar man sin kondition. Har man då haft en treårig förkylning i hjärnan så är det klart att det tar sin tid att komma tillbaka.

-Hellre dö imorgon med vetskapen om att man försökt än att leva i 100 år till och inte ha gjort det och undra vad som hade hänt om man bara vågat följa sina drömmar. Efter den tankeställare jag fick i och med olyckan hade jag lika gärna kunnat komma fram till att ”nej, jag vill inte det här längre” och fattat det beslutet men nu jag gjorde inte det. Jag var faktiskt väldigt mycket närmare att sluta efter att ha åkt på min första förlust än vad jag någon gång varit efter olyckan. Då var jag trött på allt och hade en helt annan inställning till sporten.

-Många är skeptiska till min inställning att komma tillbaka till boxningen men då förstår man inte min situation på riktigt. Om jag tittar jag framåt i tiden och låtsas att jag är 90 år så vet jag att jag skulle ångra mig bittert om jag inte försökte igen. Livet är så skört och man kan faktiskt dö när som helst. Jag vill inte leva ett liv som innebär att jag ångrar mig och undrar hur det hade sett ut om jag försökte.